Life4U2see

Det kom så plötsligt så jag visste inte vad jag skulle säga...

Min vän´s pappa har gått bort endast 70år gammal.
Pappan hade varit hälsan själv, nästan aldrig sjuk om man bortser från
en hjärtoperation för 15 år sedan.

Min vän berättade att han hade haft en mycket nära relation med sin pappa.
De pratade med varann varje dag via tel. 

Jag fick gåshud när min vän berättade vidare....

Min vän berättade:
- Jag låg och vilade i sängen hemma hos mina systrar med ryggen mot dörren och hörde
   hur "någon" öppnade dörren och sedan stängde den. Jag orkade inte vända mig om för
   att se vem av hans systrar som ville honom något. 

När han sedan frågade dem:
- Vem öppnade dörren utan att säga något till mig? Ville ni något?

Systrarna svarade båda två att ingen av dem hade ens varit uppe på övervåningen eller
tittat till honom för att de visste att han sov.

-Konstigt jag hörde ju att ni öppnade dörren och stängde den.

Tänk att han känt så starkt att någon tittade till honom. *tänkte jag*

De hade ringt från sjukhuset och berättat att pappan hade somnat in kl ???
Men precis innan det klockslaget då pappan dog. Var ca tiden då dörren hade öppnats.
Telepati eller något annat vet inte? Pappan låg på sjukhuset och hade omöjligt kunnat
komma hem till dem.

-Tro det eller ej men det är sant. sa han.

*Oförklarligt*

*******************************************************************************************************

HUR ska man Bete sig när det händer?

Man blir så paff varje gång det händer. Döden knackar på när det passar den bäst.
Vill aldrig att det ska hända igen. Men det gör det.
Blir helt handlingsförlamad vet inte vad man ska säga. Beklagar sorgen. Räcker det verkligen?
Mina frågor är alltid de samma:
Hur ska man vara? Hur ska man bete sig? Vad ska man säga? Man vill visa att man bryr sig.
Ska man vara som vanligt? Går det att skämta är det ok att vara glad?! 

Man tror alltid att folk som sörjer har andra vänner som kan hjälpa till. Vänner som de kan prata
om allt med. Visa sina känslor för utan att det blir pinsamt. Men kan man verkligen göra det?
Kanske att det  ibland räcker att det vet att man KAN göra det, men man gör det inte ändå.  

Hur överlever man detta? Det är ju så färskt att man inte hunnit smälta det alls.
Själv minns jag hur det var för mig när pappa gick bort.
Vi hade tyvärr inte lika bra kontakt med far som du min vän.
Men jag blev helt tom när pappa dog, för lite mer än 1 år sedan.
Det tog ett tag att förstå, inse och acceptera.

Fast jag undrar nog ändå om jag  någonsin accepterar det fullt ut.
Saknaden finns där ändå. Den försvinner aldrig. Ständigt påminnd.
Ett namn, samma namn som pappa, olika situationer där man räknat
med att han finns där. Men så är inte fallet längre. Denna ständiga oro.
Man får inte ro liksom. Man är på helspänn.

Jag minns inte längre hur jag ville att folk skulle bete sig men jag vet att jag
 behövde mycket tid ensam. Men att veta att människor fanns där och frågade mig:
 HUR MÅR DU? det kändes väldigt bra att veta. Även om jag inte gjorde så mycket av det.
Tog kanske inte kontakt så mycket som man borde men möjligheten fanns.  

Jag vet att det tar ett tag innan man förstår vidden av att mista någon man älskar.
Man kan vara som vanligt skojfrisk och glad men så helt plötsligt bara sköljer det över en.
En våg av förtvivlan, som inte går att stoppa det är bara att följa med. Låta känslorna åka
berg-och-dalbana. Ja, det är lika hemskt som på liseberg om man har svindel.
Men det går inte att stänga ute det. Man måste gå igenom det.
När man väl gjort det mår man mycket bättre.
Ligg kvar i sängen och bara gråt. Det är bearbetning det med även om du inget gör också.
Alla är olika alla gör olika saker. Ta den tid det tar. Ingen ide att rusa fram eller tillbaka.
Det kommer en dag då tårarna tar slut. Man minns det som är roligt igen.

Tiden läker verkligen alla sår. Iallafall de som jag har haft. Ingen kan springa ifrån det.  
Glöm bara inte bort detta: Var tacksam för att du finns och att du kan känna. 

Djupa tankar blev det idag. Sorry.