Life4U2see

Oj, vad tiden gick fort. Redan 2v o 2 dar har gått. Sen den dag pappa dog. 
Det var ju meningen att tiden skulle stå still.

Min far hade fixat fram en sak till mig på jobbet som jag kom på som saknades på min
arbetsplats. Hjälp, vad har den tagit vägen..... letade o hittade den i ett förråd. Hemska
människa som flyttat utan att fråga/säga till mig. Den saken fick genast följa med hem.
Nu är den i säkert förvar igen. En löjlig sak kan tyckas men för mig betyde den massor.
Jag blev bara så ledsen för att det var som att det som pappa hade fixat när han levde
sopades bort  när han dog. Han jobbade så hårt o gav 100% på jobbet . Han var en fixare
som gjorde mycket för andras trivsel. Men så när man är borta 2 v så sopas det bort...
lite av hans livsverk.

Igår kom minnet över mig igen. Jag bara lät tårarna rinna igen. När ska det ta slut?
Det var pga en fin sak som att en vän på jobbet ringde o beklagade sorgen. 
Lite prat om hur han betytt för oss alla. Jag blev så rörd att de bryr sig. Då grät jag en skvätt.
Jag fick en rosa ros av mina vänner på jobbet också. Då blev jag glad.

Tänker på dig Pappa. / U

En liten reflektion bara...

Var o handlade 12 st klädesplagg, Byxor 1st, tröjor 3st, t-tröja 5st, mössa 1 st
o träningsoverall 1st, till sonen han växer ju så det knakar... Skolan börjar o han
måste ju ha nya kläder.
Jag blev lite förvånad över reaktionen i affären. De undrar varför jag handlar så mycket.
Hmm? De borde väl bli glada? Det är inte första gången detta hänt. Är jag konstig
som köper allt samtidigt?
Har någon annan råkat ut för samma sak som jag? Berätta gärna.

Sen även det där med att man inte "passar" in i butik, ála Pretty Woman filmen.
Det stämmer ju det med. Vilket inte borde vara så. Man blir behandlad som något
som katten dragit in om man inte passar in. Visst är det mysko. Om man inte har
rätt sorts kläder på sig när man ska handla så blir det tji hjälp eller personalen stirrar
o dubbelkollar dig. Men det kanske bara är en känsla....
Jag kan förstå dem med man ibland undrar  man.

Klart slut / U

 
Sista bilden
på bättringsväg.

Min älskade pappa. Varför blev du sjuk? Det är inte rättvist. Vill inte tro
att det är sant. Jag är inte tillräckligt stor ännu.  Men det Blir man aldrig.
Går inte att förbereda sig.
Men nu den 14 aug-07 somnade han in helt stilla. Vi hoppades in i det sista
att han skulle klara det . Jag önskar jag var stark som alla andra. Men jag är liten
o svag. Kämpar med gråten. Försöker att hitta på saker för att orka gå ur sängen.
Armar o ben känns som bly. Kan inte andas. Hjälp. Varför ska det vara så svårt.
Jag fanns där för min far när han hade det svårt. Det gör att jag känner mig tillfreds
 med mig själv. Men saknade är ändå så stor. Tårar rinner för mina kinder när jag tänker,
aldrig mer kommer jag kunna se hans Leende ögon mot mig. Aldrig mer kommer jag kunna
höra hans goa röst. Älskar dig.
Min pappa.  Han hoppades att livet skulle bli bättre för mig när jag äntligen kom ifrån...

Jag hoppas att jag aldrig dör sist. Jag kommer gå i bitar för varje som dör före mig.
3 bitar har redan försvunnit från mitt hjärta. Farmor, Farfar o Du Pappa. 

Mina tankar.

Du finns i mina tankar
Du var en snäll man
Jag går i dvala o vankar
Jag vet att jag kan
Men när kommer känslan tillbaka
Jag kämpar uppför
Jag orkar tackvare mina stöttepelare
TACK till er.

Min farmor hon bakade bullar o lärde oss handarbete.
Jag var inte så gammal. När telefonsamtalet kom. Farmor är död.
Hon fick hjärtinfarkt o blev bättre men sen blev hon sämre o dog.
Jag minns begravningen, när vi gick ifrån kistan o då insåg jag att  vi aldrig mer
skulle få se henne. Det var som knivar skar i mig. Vill aldrig uppleva detta igen tänkte jag. 
På något sätt så reste jag mig ur denna sorg. Tyvärr minns jag inte hur det gick till.
MEN jag skulle behöva lite så´n pepptalk nu.

När min farfar dog var det väldigt svårt. Vi pratades vid per telefon VARJE torsdag under
många år. Vem skulle jag prata med nu? Det fanns ingen. Det var tomt. Det tog säkert 6mån
innan jag raderade hans nr ur min tel. Det var jobbigt. Jag älskade min farfar. Han fanns där för mig när jag hade det svårt.
Även där reste jag mig upp o gick vidare.

Men nu när min far är borta är allt så färskt i minnet. Jag försöker ta en dag i taget och andas o kämpa vidare men det kommer ta så lång tid.

Vad händer sen?
Han kommer kanske träffa Alice Timander nu. En konstig tanke kan tänkas men det är så det känns.
Astrid Lindgren o alla andra som är i himlen. För jag vägrar att tro att det är slut.  Tomt o dött. Blommor kommer ju om o om igen. Det kan inte bara vara slut efter det. Nä, det tror jag inte. Varför har man annars levt o jobbat o slitigt för allt som inte betyder någonting egentligen. Nä, nu ska vi fortsätta att leva o må bra.

Idag har jag suttit i telefonkö 2 timmar.
Detta påfund att bli kopplad hit o dit för att bli hjälpt det är väl ok,
OM det nu inte var en MASSA kö-tid imellan. Man har ju redan kommit fram liksom.
Man sliter sitt hår o blir FRUSTRERAD.
Skulle man nu ge upp efter 20 min, ja, vad häder då? Man blir likt förbenat tvungen
att ringa igen o då blir man ändå tvungen att betala för den tid man inte fått hjälp.
Det är lite som ett heltidsarbete utan betalning.
Jag tycket synd om dem som jobbar på dessa instanser. Hoppas de får grymt betalt. 
Ja, de har ju valt jobbet själva men det hör inte till saken. .
Jag vet också att man inte kan hjälpa med saker som tillhör andra avdelningar
MEN det borde vara enklare att komma rätt på en gång då. Knapptryckningar  1, 2, 3 osv
men vad gör man om nu mitt problem inte passar in på 1, 2 eller 3 an....?
Ta en som funkar nästan men då blir man automatiskt vidare kopplad. Vilket blir minst 20 min till i kö.

Man vill ju inte vara arg på de som ska hjälpa en heller. Det är  ju inte deras fel.
Så man sväljer det mesta av sin ilska. Vilket gör att man bara vill gråta, skrika, osv.

Därför måste jag få klaga lite o tackar för att ni lyssnar. Håll för öronen nu....*skriker högt.
Nu är jag klar. Oh, nu känns det mycket bättre

Klart slut för denna gång. /U